Tid finnes för oss...

Som ni ser är vi väldigt upptagna.

Jag läser i Sydsvenskan om budgetunderskott, nedskärningar och vårdköer. Allt känns lagom avlägset. Idag lyssnar vi på Bon Iver och äter alla måltider i skuggan. Vi har också lyssnat på lundensaren Jason Diakité på Sommar i P1. Fint, utlämnande, modigt, politiskt. Programmet andades en ödmjukhet inför livets upp- och nedgångar tyckte jag. Igenkänning människor emellan kan man säga. Och hur ofta kan ett gäng vuxna människor samlas kring en radioapparat för att under en och en halv timme lyssna på ett program tillsammans? Bara på sommaren...

Vi har fina dagar på landet. Trots den tunna linjen mellan oron som vi lever med och stunderna då allt känns så skönt och nästan fulländat; som när barnen leker i vattnet, pysslar i skuggan, trär smultron på ett strå eller tar en promenad på skogsvägen och spanar på allt man kan upptäcka på just denna lilla skogsväg.

Tid finnes för oss just nu. Och himlen speglar sig så fint i vattnet. Varje kväll.

Idag har jag varit lagom lat. Tog med mig kaffekoppen i handen när jag gick genom skogen, mot odlingslotten, för att se om där fanns några rabarber. Sen fick den följa med till sjön också.