Jag har upptäckt...

att jag har blivit dålig på tysta lägenheter, tysta lägen och tomma hem. jag har alltid trott att jag till sinnet är en ensamvarg och att jag så ska komma att förbli. Men när jag nu har hemmet för mig själv i två hela dagar, på grund av en influensa och hög feber som fullkomligt däckat mig och inte får mig upp ur sängen, då, då kommer jag på mig själv med att sakna ljuden av vardagen när fler än jag är hemma.

Ofta kan jag drömma mig bort till ensamma stunder och tänka att det vore så skönt med egentid och tid att göra allt det där man inte hinner med barnen. Men nu hemmet är tomt är känslan en annan...Igår eftermiddag låg jag och väntade, tittade på klockan. till slut kom de då, av med ytterkläderna i hallen, in i rummet, påbörja leken. och jag somnade till slut gott med deras röster i bakgrunden.

För övrigt längtar jag också efter fina syster. Om två veckor kommer hon. Heja.