ett barn som inte äter

att ha ett barn som inte äter. som bara vägrar och istället väljer att leka, utan mat i magen, tills hon nästan stupar och är svimfärdig.
Detta ointresse för mat har vi levt med alltsedan Selma blev sjuk och påbörjade sin cytostatikabehandling. så efter vintern började det ljusna, Selma började på dagis igen, såg andra barn som åt och mat blev med tiden så självklart igen. Så kom då svackan under våren. Lång sjukhusvistelse och aptiten är nu igen noll. Inget intresse finns. Och trots att vi lovar oss själva och varann varje dag, så består de flesta måltider av trugande och tjat. Stress för oss alla. Idag gick vi från matbordet som ovänner, jag och Selma. Men så kom hon med sitt sätt att säga förslåt. En fin teckning. Och vi stryker ett streck över det, andas och börjar om från början. Och jag lovar mig själv att imorgon ska jag inte tjata.